Kroppens försvar...
Visst är väl kroppen bland det mest underliga som finns..? Ibland gör den som man själv vill och ibland gör den precis som den själv vill. Då man har sin karl så långt bort som jag har borde det väl kännas jobbigare och saknaden och längtan borde vara enorm. Men, jag tror att min kropp hade gått in i något slags försvar, fram till i morse. Att inte höras med den man älskar mest och att inte kunna höra av sig till honom då man känner för det är frustrerande(!) Där av tror jag att kroppen stängt av de känslorna den här första veckan då karln är iväg. (En vecka har gått! Check!). I morse väcktes jag av ett samtal från min älskade. Underbar känsla! Kändes som en mysig puss på kinden följt av orden: "God morgon älskling..."
Det sprätter i kroppen på mig och jag vill bara öppna fönstret och skrika att Ola är den allra bästa! Kastar en massa slängpussar hela vägen från Uppsala till Afghanistan... Hoppas de är så kraftfulla att de orkar hela vägen fram.