erikao

Den senaste tiden har jag haft en konstig sten i mig... En sån där försvarsmekanism-sten som gör att känslorna trängs bort en del eftersom stenen tar upp sån jäkla stor plats. Igår kväll fick jag ett samtal där rösten sa: "Älskling, nu är jag i Västerås. På svensk mark igen...". Då släppte allt! Stenen föll ur mig. Det var nästan som att jag såg den rulla iväg och jag ville så gärna sparka till den som en fotbollsmålis som gör en inspark för att få igång spelet igen. Jag fick iväg den med en jäkla fart och nu har alla tokiga spralleri-känslor återkommit och de sprätter runt i mig igen. Underbara känsla!

Jag måste vara världens lyckligaste idag! ...och hur ska jag inte känna i morgon då? =) För er som inte har en susning om varför jag kommer att spralla mig ur kroppen i morgon, kan jag meddela att jag då ska få träffa min stora kärlek för första gången på 10,5 veckor (längre än ett sommarlov ju!). Och för er som redan visste det, kan jag ju påminna er om att det är i morgon det smäller! Lyckliga jag!